#jagfestarmot vs #queeraberaettelser
Stockholm Pride valde att inför årets festival skapa en kampanj som ska locka till "positivt nytänkande" när det gäller HBTQ-rörelsen. Det är i alla fall vad jag väljer att anta, för någonstans inom mig vill jag ändå tro att de hade en fin grundidé med sin kampanj. Kampanjen finns i sociala medier under "#jagfestarmot" och hashtaggen säger allting om kampanjens syfte: vi ska festa mot. Mot vadå? Mot folks fördomar och hat såklart. Och hashtaggen är ju faktiskt lockande, den implicerar att vi ska festa mot något, vi tar ställning mot människors idiotiska åsikter och nedvärderande ord och skiter i dem och har kul istället. Men det lämnar ändå att tomrum på något sätt. För vad innebär det egentligen att festa? Pride menar att "Att festa är att mötas, debattera, dansa, älska och kämpa. Genom att ta plats utmanar vi normer, möter förtryck och förändrar världen", men jag personligen har nog aldrig sett att ordet "fest" är synonymt med "förändra världen" utan snarare är en kul tillställning där glitter och dans är det bästa som finns, och hur gärna jag än vill att glitter och dans ska förändra världen så kommer det inte att bli så.
Förutom att det blir problematiskt att se en fest som något som kommer ändra på världen så är kampanjen inte så jäkla fräsch. Hashtaggen kan gå hem hos mig i vissa fall där människor i sociala medier själva kommer på urbra grejjer som vi faktiskt kan festa mot - men Prides egna kampanj ser ut såhär:
Alltså; enligt Pride är en fest lösningen på allting för vi kan organisera oss och göra motstånd. Grundtanken är fin och säkerligen välfungerande i teorin. Men i praktiken så är en fest mest sång och dans för människor, en tillställning för glädje och inget seriöst. Vad Pride gör med sin #jagfestarmot-kampanj är att normalisera det hat som HBTQ-personer uttrycks för dagligen genom att simpelt rycka på axlarna och uppmana till fest. Det förminskar människor känslor och värde. "Shit blev du kränkt nu igen, här har du ett glas vin!", "nämen oj blev du nedslagen på stan för att du höll din samkönade partner i handen, fan va trist, dansa lite till Avicii!", "fick du inte vara den du är för hen där borta? Äsch en svängom på dansgolvet och allt är bortglömt!".
Vi kan inte rycka på axlarna åt det här. Människor kränks, hånas, misshandlas, mördas, blir spottade på, får utstå våldshot och blir drivna till självmordstankar bara för att de existerar. En fest löser ingenting. Vi måste sluta normalisera hatet och faktiskt göra motstånd på riktigt. Vi kan inte festa bort förtrycket.Skärpning!
När jag var tretton år blev jag kallad för "lesbiskt cp" av en så kallad vän i skolkorridoren för att jag berättat att jag sa ja när en tjej frågade chans på mig; ingen verkade tycka att dennes reaktion var felatkig. När jag var sjutton år och diskuterade politik med en klasskamrat så sa hen att alla som inte är heterosexuella är onormala och en så kallad vän höll med. När jag var sjutton år frågade en vän mig om min läggning och slutade sedan att byta om i samma omklädningsrum som jag. Om jag hånglar med en tjej så får jag höra att jag bara gör det för att kåta upp killar, eller så har killar fått för sig att det är okej att snacka trekant eftersom "amen alla snubbar fantiserar ju om att göra det med två brudar". Att HBTQ-personer alltid förväntas komma ut ur garderoben för alla andras skull. Att mina så kallade vänner kunde säga "men du kan ju inte veta om du inte testat" fastän de själva var 100% säkra på att de var hetero trots att de aldrig sexdebuterat. Att jag ibland säger att jag är hetero bara för att slippa ta en debatt gällande att jag även tänder på tjejer. Det är min verklighet. Det är vår verklighet. Det är våra #queeraberaettelser och det är en jävligt god anledning till att ryta ifrån och be personerna i fråga att dra åt helvete, att organisera sig, debattera och slå tillbaka.