Elin Something

När folkmorden i Rwanda pågick var jag knappt ett år gammal, jag minns därför ingenting. Under terrordådet vid 9/11 i New York var jag åtta och det jag mest minns är hur jag såg på TV när tornen rammade och folk föll samt att vi hade en tyst minut i skolan. Jag minns inte folkmorden från den tiden och det är därför som terrordådet i Norge för tre år sedan skakade mig så väldigt: jag vägrade tro att något sådant skulle kunna ske igen. Jag trodde inte på det förrän det var för sent och dådet redan hade skett.

Det small bomber i Oslo som en avledningsmanöver. En polis for över till ön Utöya, där socialdemokratiskt engagerade ungdomar hade sommarläger, för att förklara för de på lägret om vad som hänt i landet. Det visade sig snart att polisen inte alls var en polis utan en man med vapen som sköt ihjäl folk hejvilt. Folk sprang, simmade, gömde sig och dog den dagen. Den 22 juli 2011 skadades minst 110 personer på Utöya i Norge. 77 personer dog varav 55 av dessa var under tjugo år gamla. Vad de hade gjort för fel? Enligt Breivik, gärningsmannen, så tänkte de fel politiskt och därför valde han att göra något extremt åt saken när han tog deras liv.

Den 22 juli 2011 kunde vi läsa om dåden. Dagarna som följde räknade man fortfarande offer och fick följa överlevarnas berättelser i media. Det var obehagligt och läskigt. Men det som var mer läskigt var hur människor genast anklagade muslimer för dådet. Ett terrordåd skapat av muslimer eftersom det är den synen människan har på terrorister idag. Muslimer blev nedslagna på gatan innan gärningsmannen avslöjats. De blev hatade, hotade, misshandlade. Breivik skulle ingen misstänka. Han var blond och blåögd och vit. Och under ytan gömde sig monstret. Breivik som hatade och skulle kunna mörda för att skapa den värld han ville leva i. Breivik var nazist, öppet rasist och antisemit, antifeminist. Men Breivik var vit och var därför inte människor första syndabock. När det kom fram att gärningsmannen var Breivik så började man ändra på ordval. Det kallades inte längre för ett terrordåd (eftersom det bara är muslimer som kan vara terrorister) (snälla observera ironin) och kristna blev väldigt mån om att människor skulle sluta benämna Breivik med religionstillhörighet då han var just kristen (det är bara okej att snacka religionstillhörighet om förövaren är muslim nämligen) (snälla observera återigen ironin).

Terrorism innebär "våldshandlingar som är politiskt betingande och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas" och används av politiska organisationer, religiösa, nationalistiska, etniska och revolutionära grupperingar, enstaka regeringar och i undantagsfall av enskilda personer. Detta är Breivik personifierat men ändå valde man att sudda bort ordet "terrorism" och "terrorist" när det framgick att förövaren var vit. Jag vill dock inte diskutera idiotin bakom detta och den uppenbara islamofobin. Jag vill inte diskutera att Sverigedemokraternas Linus Bylund och Kent Ekeroth var snabba på att anklaga förövarna för att vara muslimer på twitter. Jag vill inte prata om förövaren. Jag vill prata om offren.

De människor som befann sig på Utöya i Norge den 22 juli 2011, vars liv bestals för att en nazist bestämde sig för att försöka ändra på världen. En nazist, en terrorist, som tog 77 liv en varm sommardag bara för att han kunde. Dessa människor kämpade politiskt för en värld de trodde på och därför dog de. Dessa modiga, duktiga, starka människor som skulle ha en av de mest värdefulla stunderna i sina liv skulle aldrig få återvända hem på grund av en man med en sjuk världsbild där de inte fick vara med. Breivik är nazist och en terrorist med starka kopplingar till Norges rasistiska parti Fremskrittspartiet. Ett parti som nu sitter och styr i landet. Ett parti som människor likt Breivik kan värna sin ideologi i sitter och styr ett land.

77 människor miste sina liv på grund av en man med nazistiska värderingar i Norge för tre år sedan. Jag följde nyheterna slaviskt och försökte lyssna och se och läsa allt. Det kändes overkligt att en person kunde ta så många liv, skada så många oskyldiga. Sedan slog det mig; det handlar inte om en person. Det handlar om en ideologi. Det handlar inte om Anders Behring Breivik utan om vad han tror på. En ideologi som grundar sig i att det finns raser bland människor, människors olika värde baserat på etnicitet, hudfärg, religion, sexuell läggning, funktionsnedsättningar etcetera. En ideologi som inte tror på människans lika värde vars största fiende är jämställdhet och kampen för det (feminism). Det handlar om vad människor som tar till sig denna ideologi är kapabla till att göra.

Inte ens hundra år efter Andra Världskriget och Förintelsen, knappt tre år efter Utöya. Vad gör väljarna inom Europeiska unionen? Röstar för denna ideologi. Röstar in flertalet bruna partier. Öppet rasistiska, öppet judehatande, öppet antifeministiska, öppet islamofober, homofober, funkofober. En del genuina nazister. När jag tycker att livet som politiskt aktiv känns svårt, när jag vill ge upp för att jag inte orkar ta diskussionerna, när jag inte längre orkar vara samhällsengagerad: då tänker jag på de som berövades på sina liv på Utöya. De som kämpade på riktigt. De får mig att orka. De får mig att vilja slå tillbaka, käfta emot, säga ifrån, göra skillnad. Det är för dem. Det är för mig. Det är för alla. För att vi inte kan ha fler Anders Behring Breivik. För vi kan inte riskera livet för att vi tror på ett samhälle där alla är lika mycket värda. För att bruna partier sitter och bestämmer över oss och att högerextrema vindar drar i hela Europa.

För tre år sedan miste 77 personer sina liv på Utöya. Det är för dem vi måste kämpa. Sätta ner foten, skrika, tjaffsa, vara jävliga och högljudda för. Det är för dem vi måste göra skillnad. Så att inte den andra sidan vinner. Vi kan inte svika de som mördades på Utöya. Det är nu det är dags att göra skillnad.