"I think if you feel like you were born to write, then you probably were"
I söndags promenerade jag till biblioteket med tanken att lämna tillbaka böcker, men som vanligt kom jag därirån med ett gäng också. Jag tog några böcker som verkade spännande och skulle låna dem när jag såg "Not that kind of Girl" sittandes på en vägghylla. "Jaja" tänkte jag och tog även den. Den är lätt att läsa på tåget mellan hemmet och skolan. Så de senate dagarna har jag suttit med denna på tåget (eller med kurslitteratur om man varit lat kvällen innan).
Lena Dunham är en människa som jag beundrar är det kommer till att skapa. Tv-serien "Girls" är jag förälskad i och jag tycker ofta att Dunham verkar vara så otroligt rak på sak när jag ser, hör eller läser intervjuder med henne. Diverse olika filmprojekt och nu en bok och jag vet inte; jag är så nöjd med att ha Dunham i mitt liv trots att hon inte själv vet om att hon finns för mig - eller ens att jag finns.
"Not that kind of Girl" är en självbiografi, det vill säga den genre jag avskyr näst mest (först kommer deckare). Men eftersom jag tycker om Dunham och vill ha lite mer av henne i mitt liv så kändes det som att jag kunde ge det ett försök, och såhär i efterhand är jag väldigt nöjd med det. Det är viktigt att komma ihåg att boken är vinklad efter Dunham; det är en självbiografi och vi får ta del av hennes innersta djupa och därför är den (likt allt personligt) problematisk här och var och den går att ifrågasätta ofta. Men det ligger en så pass genuin ärlighet i den att jag ändå är väldigt nöjd efter att ha slagit igen boken.
Jag tyckte om bitar i boken väldigt mycket, vissa var okej och andra var väldigt jobbiga att läsa för jag fann dem inte lika intressanta. Inledningen och det första kapitlet, som handlar om sex, men även nästföljande, om kroppen, är geniala. Jag älskar Dunhams ärliga berättelser om sin kropp, sex, sexualitet, om pinsamheter, att ha ätstörningar, att ännu inte ha sexdebuterat fastän man vill, listan på osannolika saker hon har sagt på ett flirtigt sätt ("10. Jag är förmodligen en sån som borde dejta äldre killar men jag kan bara inte hantera deras pungar." och "13. Kolla noga på min navel. Ser det här ut som bältros, skabb, båda eller ingetdera?" är mina favoriter). Den avslutande delen med kapitel om bland annat terapi och hälsonojjor tycker jag är extremt frustrerande och de var jobbiga för mig att läsa. Inte för att det triggar något men för att jag finner det så ofantligt otillfredsställande att läsa om sådana saker och därför håller jag mig ofta borta från just biografier, för alla vill berätta om ledsna stunder i sina liv och jag klarar inte av det.
Det jag älskar med Lena Dunham är det råa. Det genuint ärliga, nakna och operfekta men ändå accepterande. Jag älskar Lena Dunham för att hon tar ställning, tar plats, gör aktiva val, är en känd människa som lever precis som man tänker att kända människor troligtvis lever, det vill säga precis som jag själv. Jag älskar att hon erkänner att hon ofta ljuger om vilka hennes bästa campingminnen är, för hennes bästa är egentligen hennes mammas men det glömmer hon ibland bort. Jag älskar att hon är ärlig mot sig själv och jag älskar peppen jag fick av de stora delarna av boken. Jag älskar hur hon utforskar sig själv, sin sexualitet, sin kropp, sin vänskapskrets, sitt psyke, sina familjerelationer. Jag älskar att hon är ärlig om förbjudna saker.
Jag vill inte kalla Dunham för en lysande författare, för det tycker jag inte att hon är. Men hennes språk är humoristiskt, slagkraftigt och hennes story är så himla skruvad och härlig. Hon finner politiska ställningartaganden i allt, är inte rädd för att säga sitt och hon är sylvass. Dunhams klokhet lyser igenom boken. Jag vill faktiskt läsa mer av Dunham, men jag skulle vilja läsa något som inte är en självbiografi. Jag skulle vilja läsa något som liknar Girls men som är ännu mer Girls och som är ännu mer av Dunhams klokhet, uppkäftighet och briljans.
Jag tycker att alla ska läsa den här boken. Inte för att den är perfekt eller mästerlig, i stunder är den till och med bara bra. Utan för att det är orhört viktigt att ta del av unga, kvinnliga röster idag och börja lyssna på vad de faktikst säger. Jag är väldigt nöjd efter min läsning av denna bok. Den var stundom fin och ibland tokrolig, ibland mådde jag dåligt och blev ledsen men avslutningsvis så kände jag den enorma peppen och lättnaden och det gjorde allting så värt det.