Världens bästa träning (på riktigt!)
Idag när jag vaknade så frågade mamma om jag skulle följa med henne och min lillasyster till ett lekland. Eftersom jag aldrig varit på ett sådant ställe tidigare följde jag med då jag inte riktigt orkade ta tag i pluggandet idag. När vi klivit av bussen så började min syster, Inez, skrika "ANDY ANDY ANDY ANDY" så fort hon såg den stora skylten men grävlingen på. Där började springandet.
Det första som hände var att Inez sprang med armarna utsträckta och skrattskrek hysteriskt. Hon släpade med mig till den första rutschkanan, en illgrön sådan även om hon själv säger att allting är "lila". Vi klättrade upp och åkte några gånger innan jag var less och frågade om vi skulle gå vidare, "okej" tyckte ungen.
Denna bild identifierar nog min relation till min yngsta syster rätt bra. Här är vi första högst upp på en rutschkana och vi ska hålla handen hela vägen ner - men eftersom jag väger mer än henne så glider jag rätt mycket fortare och därför släpper jag henne efter en stund vilket om och om igen (alla gånger vi åkte denna kana) gjorde att ungen hamnade rakt med ansiktet i mattan. Självklart skrattar jag hysteriskt åt ungens faceplant - men det gjorde även hon. Så det är ingen fara.
Vi cyklade lite och åkte cirka sjuttioelva olika rutschkanor, men flest gånger den här gröna eftersom det var den enda som bestod av ett material som inte gjorde en elektrisk. Efter två timmar av krypande på detta material så hann jag få mig ett gäng stötar och Inez lika så. "Blåsa!!!!" skrek hon varje gång hon fick en stöt. Jaja.
Dagen i allmänhet: Jag skrattade, Inez klättrade, mamma fotade. Väldigt bra dag. Väldigt bra träning för någon som normalt avskyr all form av träning. Genialiskt det här med lekland alltså!