Skins: Generation 1
När jag var sexton år gammal så började jag titta på den brittiska tv-serien Skins. På den tiden fanns det bara fyra säsonger medan det idag finns sju. Det har alltså hänt en del men just nu verkar det stå helt still. Anledningen till att jag vill diskutera Skins såhär pass långt efter att jag sett det är för at jag nyligen introducerade Skins för en vän och vi gemensamt tittade igenom de två första säsongerna och jag har nu alltså sett serien med lite nya ögon. Jag har trots allt mognat lite på fem år.
Detta inlägg kommer behandla Skins men med fokus på den första generationens karaktärer, det vill säga säsong ett och två. Säsong tre och fyra är generation två och kan ses utan kontext men har ändå en viss koppling till generation ett i och med syskon, återkommande karaktärer och detaljer. Säsong fem och sex är den tredje generationen och trots att det utspelas i samma stad och på samma skola så kan den ses helt utan kontext från tidigare säsonger. Säsong sju handlar om tre publikfavoriter från säsong 1-4 och kräver alltså att du är mer inbiten i Skins.
Den första generationen består i huvudsak av åtta ungdomar; Tony, Sid, Maxxie, Anwar, Chris, Jal, Cassie och Michelle. De bor i Bristol och studerar vid samma skola. Varje avsnitt representerar en av karaktärerna och fokuserar alltså främst på den det handlar om och därför är varje avsnitt döpt efter en karaktär. Utöver dessa karaktärer kommer vi även stöta på föräldrar, Tonys lillasyster Effy, Jals bröder Ace och Lynton samt deras vän men även Mad Twatter, Angie, Abigail, Pandora, Sketch, Posh Kenneth och många fler.
Dessa åtta karaktärer bildar ett väldigt udda men ack så fint kompisgäng. Sid och Tony har varit bästa vänner väldigt länge, Sid är kär i Michelle som i sin tur är tillsammans med Tony och Cassie vill ha Sid. Chris tycker mest om droger, Maxxie är homosexuell och älskar att dansa och Anwar gör allt för Maxxie men har svårt för hans läggning. Jal står mest och suckar åt alla och spelar sin klarinett. Deras liv består av fester, droger, skolångest, sex och relationer i alla dess former.
Det går självfallet att diskutera serien som något väldigt negativt: grupptryck, droger, virgin-shame, objektifiering, normsnygga kroppar, heteronorm och dylikt. Men det är inte det jag vill fokusera på utan jag vill snarare lyfta Skins, för precis som när jag såg serien som sextonåring så älskar jag serien även när jag är 20+.
Det som gör Skins så otroligt viktigt och bra är att den är genuin. Det är en autentisk serie om att vara ung i dagens samhälle och om hur vi påverkas av allting runt omkring oss. Det finns få populärkulturella ting som lyfter ungdomar då det idag är vanligare att totalt såga dem och förlöjliga allt. Väldigt ofta är ungdomsserier uppenbart skrivna av vuxna för att handla om unga och med det menar jag att det ofta finns en auktoritär karaktär som tar lite för mycket plats eller att det finns en väldigt mogen ton som hela tiden förlöjligar känslor. Skins förlöjligar inte ungdomar utan visar med en ärlig bild hur det är att vara sexton år och vara kär i sin lärare eller det känns som om jorden kommer gå under för att man blev lämnad av sina vänner en lördagskväll och nu inte har något att göra. Detta är känslor som vuxna gärna skakar bort och menar på att det är ett barnsligt beteende som man själv kommer skratta åt när man blir äldre och inser att det finns värre saker än att vara den sista i sitt kompisgäng med att sexdebutera; men där och då är det inte löjligt. Där och då är det allt man har och det finns ingenting större att jämföra med jämt. Det behöver fler ungdomsserier som inte trycker på att ”livet går vidare” eller ”det blir nog bra ska du se” – ibland behövs det populärkultur som naket visar hur det känns att vara ung, arg, kåt, vilsen och dum utan att man målas upp som löjlig. Skins gör detta fantastiskt.
Min fjortonåriga lillebror tittar på Skins och vissa skulle nog bli väldigt förargade över detta. ”Ser han på en serie där alla springer runt och är nakna, knarkar och ligger med allt som rör sig?!”. Ja. Ja det är självklart han ska se det. Det var jag som sa åt honom att titta på serien eftersom jag tycker att det är viktigt att visa en annan sida av att vara ung. Visa sidan av ”såhär är det, såhär känns det och det är aldrig något fel med det”. Det är inte fel att testa saker eller att bli kär i någon man aldrig kan få eller att ha ojämna tuttar och liten kuk. Det är inte fel att gå på fester men det är heller inte fel att säga nej. Det är inte fel att någon gång ha skolångest, skolka, bli stressad, få ett U. Allt detta ingår liksom i att växa upp och skapa sig en egen personlighet, sin egen identitet.
Det som gör Skins till en av de bästa serierna någonsin är vänskapen det handlar om. I generation ett är det främst ursprungsgänget på de åtta karaktärerna men även de runt omkring dem. Det spelar ingen roll om du alltid säger nej för dina vänner kommer finnas där för dig ändå. Det spelar ingen roll att du är tokkär och bara pratar om den där människan du är kär i för dina vänner kommer lyssna. Det spelar ingen roll att allt du gör är att äta och onanera för dina vänner kommer bjuda dig på mat och handkräm. Det spelar ingen roll att det är kaos i din hjärna för dina vänner ställer upp. De kommer inte lämna dig för att du råkar komma åt handbromsen på bilen ni sitter i och ni alla krashar ner i en sjö. De älskar dig. De finns alltid där.
