Laggies (2014)
Igår såg jag Laggies på bio. Idag vill jag göra den rättvisa eftersom detta är en så extremt bra men även så otroligt viktig film just nu. I huvudrollerna ser vi tre av mina favoritskådespelare, inga mindre än Keira Knightley (just nu Oscarsnominerad, dock för en annan roll), Chloë Moretz och Sam Rockwell. Filmen är regisserad Lynn Shelton som utöver Laggies gjort filmer som Your Sister's Sister och Humpday, men det är även manusförfattaren Andea Seigels debut!
Laggies handlar om 28-åriga Megan och hennes liv. Megans liv står lite still efter high school: hon umgås fortfarande, endast, med sina tre bästa vänner därifrån och hon är tillsammans med sin high school-sweetheart. Hennes vänners liv går framåt men Megan vet inte riktigt vad hon själv vill göra. Hon är utbildad parpsykolog men har insett i efterhand att det är ett yrke hon inte klarar av och hon märker på en väns möhippa hur hon långsamt glider iväg från dem. Allt blir för mycket när hennes pojkvän en dag friar. Megan rymmer från pojkvännen i några timmar och stöter då ihop med Annika och hennes kompisgäng. De är 16 och vill att Megan köper ut vilket Megan snällt gör. Efteråt tycker gänget att Megan är cool så hon stannar kvar och dricker öl, åker skateboard och kastar toapapper över någons hus. När kvällen är över går Megan hem till sin pojkvän, säger att hon vill gifta sig och tror att livet kan gå vidare. Men allt är inte alltid så enkelt. Megan ljuger för sin pojkvän och säger att hon ska åka på ett seminarium en vecka, istället åker hon hem till Annika och bor där. Hon behöver komma bort ifrån sitt riktiga liv, ha tid på sig att tänka och behöver umgås med människor som inte dömer henne för att hon är någon annan än den hon var i high school.
Kort: filmen handlar om en vuxen människa som inte vet vad hon vill göra med sitt liv. Det handlar om att ha studerat något för att man trodde att man visste vad man ville göra, men när man sen får testa på det så är allt skit men då är det för sent. Det handlar om att kämpa med att hitta sig själv när alla andra har en idé om vem du är. Det handlar om att bryta mönster, bryta sig loss. Det handlar om familjemedlemmar som lämnar sina barn. Det handlar om att som ensam förälder ta hand om ett barn. Det handlar om att vara ung och kär och att ens föräldrar skiljer sig. Det handlar om att tron på att alkohol är lösningen på allt. Det handlar om vänskap och om att ålder inte spelar någon roll alls.
Förstår ni hur viktig handlingen i denna film är? Samhället vi lever i idag hetsar unga ständigt till att i tidig ålder bestämma sig för vilka de är och vilka de vill vara. Det tar noll hänsyn till människors utveckling och här är en film som låter människan ta en paus, säga "jag klarar inte det här" och börja om.
När vi är knappt 15 år gamla ska vi bestämma vad vi vill studera för något på gymnasiet och jag minns min studievägledare som sa att "detta är det viktigaste beslutet ni kommer ta i era liv!". Jag vet nu i efterhand att det var en massiv överdrift, men jag gjorde inte det då - och därför mådde jag så frukansvärt dålig när jag skulle göra mitt gymnasieval. Jag ändrade mig femtioelva gånger för att jag verkligen inte vill få fel, för då skulle hela min framtid vara förstörd. När vi är knappt 19 kan vi välja universitet- och högskolsutbildning och då säger SYV att "detta är livets viktigaste beslut!". Och så börjar allting om igen. För att någon dum jävel hetsar oss och får oss att tro att man inte kommer kunna börja om. Här är en film som ger alla dessa hetsare en käftsmäll och det är så sinnessjukt jävla skönt. Här är en film som säger att föräldrar kan vara riktigt jävla dåliga och som visar att det är okej att vara besviken på dem fastän alla tjatar om att man alltid måste älska sina föräldrar. Här är en film som säger att åldern bara är en siffra, att det aldrig är för sent att bryta gamla mönster och att det viktigaste av allt i livet är att man är nöjd med sig själv.
Många har gett Laggies en fyra i betyg men jag kan inte ge den så lågt. Temat är underbart, samspelet mellan skådespelarna är ljuvligt och manuset är nyätnkande och klyftigt. Men filmen betyder lite för mycket för mig för att jag ska kunna ge den ett så lågt betyg. Detta kanske är min räddare i nöden just nu, så den får 5/5 satsumas.